Vägen hem

 Nu har vi åkt över floden och åker på den norra sidan. Vi är inte långt irån gränsen till Senegal.
Den här skolan som vi ska besöka har G.g också byggt. Rektorn var ny så han visste inte så mycket om Segraprogrammet.
Här fanns en lärare som inte var ny och han var utbildad i Segra-undervisningen, men han använde den inte utan matrialet låg i ett skåp. Vi gick runt lite och kollade med barnen och vi fick en känsla av att läskunskaperna var ganska bra. Nu gäller det nog att fortsätta att utbilda oc få med de nya lärarna.
På skolgården fanns en vattentapp så att kvinnorna kunde fylla dunkar och vattna i landen.

 Nu äter dagisbarnen lunch. Alla går på led och sätter sig bakom köket. Jag fick intrycket att det var fattigt och att några barn led av näringsbrist. Jag tycker att man ser ganska tydlig på barnen om hur byn verkar må. Är de smutsiga och trasiga, då är det nog inte så bra.

Nu åkte vi färjan hem till Banjul. Först fick vi vänta i över en timme innan vi kom med, sen en timme innan vi åkte och sen ännu en timme innan vi kunde åka av i Banjul.Vi valde den här vägen för vi var trötta, och orkade inte sitta på sandiga och gropiga väger. Det skulle ta ungefär lika lång tid.
Sen var det bara en halvtmme innan vi var hemma. En snabbdusch och sen ut och äta. Kl är halv nio när vi har landat på en restaureng som heter Mammas.Gott med mat men framför allt gott med en kall ö Ölen heter Julbrew.